Inget skrivet på länge och det gamla känns helt främmande, det invanda mycket grått och det nya så oerhört lockande.
Redan rörd vid och mycket berörd. Ett läge att fatta beslut mycket snart – mycket avgörande beslut. Vet vad jag vill, men inte vad jag förmår.
Igår några timmar av samtal. Idag nästan tyst.
Jag har ingen rätt alls att kräva eller hoppas på något. Men vi har talat om att vi båda längtar och saknar – och det väcker förhoppningar.
Vi vet vid det här laget en del saker om varandra som inte många andra vet. Det skänker en närhet – illusorisk eller ej.
Men det kvarstår: vi är mycket olika, lever mycket olika och har inte lätt att ses, om vi skulle vilja.
Är det nu man ska gå?
Så har det plötsligt gått två veckor. Jag minns inte allt som har hänt, men det har vänt och svängt, mörknat och klarnat.
Har fått reda på saker som ger perspektiv, har kanske fått lite distans, men längtar mot allt vett fortfande på ett mycket fysiskt sätt.
Men Du betyder mer än nåt fysiskt för mig, även om jag känt mig uppskattad även på det viset. Du ger mig perspektiv på förhållanden och relationer, på liv och samliv. Och jag tänker mycket allvarligt på hur jag vill att resten av livet ska se ut – mycket tack vare Dig.
Men jag är inte orealistisk och har inga planer på att spränga allt det gamla för något nytt som kanske inte ens finns.
Before you wreck your old home / Be certain of a new.
[Meshell]
Kontakten är nu bruten – jag är raderad. Kanske lika bra i denna omöjlighet. Även om de praktiska omständigheterna hade varit bättre, så fanns det ändå såna skillnader…
Åter rara samtal, ibland korta, ibland många timmar. Nojs, seriöst och ibland mycket nära.
Så en kväll med några nya men redan goda vänner – såna som det är underbart att hitta. Några timmars prat, ett par öl och se skiljs man med lätt sinne.
Och något i kommunikationen, som alltid pågår mellan många av oss, triggar ännu en våldsam reaktion. Får kort och utan namn, men publikt, veta mina fel – allt byggt på antaganden.
Jag tror nog det räcker nu.
Så några dagar till och det är rarare än någonsin, med längtan på båda sidor. Kontakt alla möjliga tider på dygnet. Och igår var det nog bara avståndet som förhindrade handgripligheter.
Så går det liksom ett varv till eller flera. Jag börjar glömma ordningen, men det var en förbättring, följd av hårda ord och omdömen. Jag tystnade, i brist på bättre alternativ.
Tystnade som sagt, men kunde inte låta bli att kolla. Hittade oerhört ledsna ord, men också mycket vackra och för mig värmande. Så togs kontakt igen, till min stora glädje.
Jag är mycket berörd, mer än jag förmår visa, men så är ju situationen inte enkel på något sätt.
Ikväll har någon en annan hos sig – och det känns. Det går runt.
